"Har du hørt, hvad Svensken siger?"

[Del 1 av 4.]
 
”Gøteborgsposten”, eit svenskt Bakstrævarblad, hadde nyst eit Stykke um Norig, som var so fælt, at ”Morgenbladet” hev sagt det er det beiskaste, som hev voret skrivet sidan Stathaldar-Striden.
           
Me er nok inkje so litet stuttminnuge, naar nokon hæder oss ut, for det hev i Millomtidi komet mange skamlege Stykke i svenske Blad um oss, og det kunne snart vera paa Tid, at Nordmennerne talar reint ut. Det er godt paa ei Vis, at me er liksom dei gamle digre Jarnomnarne, som Vinje sagde. Det varer ei Stund, fyrr dei vert heite, men so vert dei heite tilgagns og, so ein lyt upp baade med Vindaugo og Dører, og Varmen heng lenge i. Difyr kunde dei svenske Stormennerne, naar dei næste Gong fær Hug paa aa ”svinge Karl den Tolvtes Hat”, gjerna hugsa paa, at det er ein Ende paa det norske Tolmodet og, og passa seg at dei inkje kom med Slengeord mot heile det norske Folket, fyr di um ein elder annan Nordmann (i detta Tilfellet Bjørnson) inkje er so hæv aa finna Naade fyr dei.
           
Eg skal no draga fram eit Stykke, som er endaa beiskare enn detta i ”Gøteborgsposten.” Det heiter ”En gammal knekts minnen” og stod i ”Ny illustrerad Tidning” Sumaren 1869, og nokre Smaastubbar er avprentad i ”Dølen” No. 20 same Aaret. Eg skal prenta av her nokot av det verste: ”Men til slut blefvo för många eller för stora hufvuden synliga, så att en kanon affyrades åt detta håll, hvaraf vi sågo hela tilstellningen, så att då artilleristen lade luntan paa fänghålet, drogos alle hufvuden ned och skrattade åt kulan som hven öfver oss. Detta gaf anledning att afnarra fienden flera skott, ty nu stego vi upp på bergkammen och gjorde oartiga åtbörder. 1 ) - - likvål hade de (dvs. dei svenske Jægararne) hört omtalas Staffelts jägare som ovanligt skicklige skyttar, och hade för dem en viss respekt, tills vi ett par gånger grälat med dem” o.s.b. - - ”Norrmännen började springa, och sågo ut som kokta kräftor i bergen. – Detta var affären vid Askims kyrka, om den kan kallas affär, ty egentligen var den en bönhasjagt. – Vi fingo några jämmerliga fångar, som, då de fått äta sig mätta och fingo en sup, tackade och sade: ”Dævelen gale mej, far min! Om vores huskede, at de fik spise så peent, så kom de til jer allihop.”
           
Deras beklädnad var genomskinlig, deras armering rostig och oduglig. En liten utsliten kappott räckte ej öfver höfterna. Den röda munderingen trasig, lappad med grönt och grått, en väfpåse i stället för ränsel, och en half stockfisk bunden paa locket, var hela deras utredning. Bröd hade de icke sett på länge; allt påminde mig om salig landtvärnet.” (Denne Skildringi av Mundering og Armering er elles sann) - -. Vår brigad följde strömmens östra strand flera dagar, och vi sågo på andra stranden flera posteringar, hvilka, så snart de sågo en svensk, om än den minsta musikantpojke, aflossade sina ynkliga skott. - - Att lära dem krigsbruk var som at lugga en flintskalling. Hvilken kontrast mot de ridderlige fransmännen, som aldrig sköto på vedetter, aldrig på enskild person” osb. - - Han (Brigadechefen) svarade, att de (dvs. Nordmennerne) ej voro värd ett ärligt skott – - - Då vi nu våro nästan in salvo, visade jag mig modig, steg upp på toften, gjorde den vanliga ohöfviska åtbørden” osb. – Att låta fånga sig af norrmän ansågs ärorörigt.”
           
Detta ufyselege Stykket stod inkje i eit Filleblad, men i eit høgvyrdt Blad, og nettupp som mange Nordmenner var i Stockholm til ”Sprogkongressen.”
           
At ”en gammal knekt” kann finna paa aa drøsa um slikt som: ”att låta sig fånga af nordmän ansågs ärorørigt,” er vandelaust aa skyna; me veit korleids vaare eigne snakkar um Svensken, og det er paa Lag paa same Maaten, elder verre, og eg kunne nemna mykje, - men at eit Blad, som inkje reint ut er ein Frifant elder hev bøtt 3 Mark, kann prenta slikt under eit Gjestemøte, er likso ille som det verste, som vart gjort i Stathaldarstriden. Her hjaa oss er det Aalmugen, som fer med slike Drøsur, men i Sverig ser det ut til at det er ”bätre folk.”
           
Nationalskryt er ein faarleg Ting, og dei segjer, at me inkje hev so litet av det, men Svensken hev truleg meir, og dei vert vonleg upplærde til aa svivyrda oss. Um Slaget paa Lier 17de og 18de April 1880, der Nordmænnerne vart undantrengde, skriv Oberst de Seue (Norsk) i sin Rapport: ”Ved en saa ulige Styrke mod en udhvilet Fiende, forsynet med Cavalleri, og hvis Styrke man i det mindste kan anslaae til 2000 Mand, anførte af General Armfelt – efter flere Dages Skjærmydsering – og endeligen 4 Timers vedholdende Fægtning, har dette Carps nødvendigen maattet lide et ikke ubetydeligt Tab.” I detta Slaget hadde Svensken Yvermagti, segjer de Seue. Den svenske Generalen Armfelt segjer, at Nordmennerne var 4 a 5000 Mann, og ei svensk Framstelling segjer, at Nordmennerne var 6000 Mann, og at heile den svenske Styrken, som stormad ved Lier, inkje var 1000 Mann. Svenskarne skulde soleids hava jagat meir enn 6 Gonger so mange Norske, som stod inn i Skansar og ”Forhugninger”. Um Slaget ved Matran skriv Schinkel-Bergman (svensk), at Svensken hadde 3000, og Nordmannen 2,500, men Götlin fortel, at Svensken hadde 1200 (1500?) og Nordmannen 4472, og at soleids Nordmannen var mest 4 Gonger so mannsterk. (Sanningi er truleg, at dei norske var 1800, og dei svenske nokot fleire (2-3000?). Mannskapet paa Fredrikssten i 1813 var 800 Mann, knapt Helvti av det som trengdest, so Svensken kunne hava teket Festningi med ein Gong, hadde dei stormat og viljat ofra Folk paa det. Schinkel-Bergman segjer, at Festningi hadde 11,200 Mann, (vonleg ei Misprenting segjer Faye i ”Norge i 1814”, men den gamle ”knekten” og ”Gøteborgsposten” trur vel inkje det).
           
Paa denne Maaten kjem Nationalskrytet upp, og paa denne Maaten kann ein skyna og, at ein og annan (for det svenske Folket vil eg inkje klandra) kann koma med slikt undarlegt Tull, at ”det ansågs ärorørigt” aa ”låta fånga sig af nordmän”, endaa 6 Aar i Fyrevegen hadde Nordmennerne fangat millom Tolvte- og Femtandeparten av heile den svenske Styrken, som vart send mot Norig, og endaa Nordmennerne paaeinDag ved Matrau tok mest likso mange Fangar, som Svensken med den store yvermagti si tok paa heile Herferdi.
           
Ja, Nationalskrytet kann vera toskutt. Daa 876 Nordmenner (av desse var mange Friviljuge fra Fredrikshall og Unggutar) den 10de Juni etter ypparlege Manøvrar hadde fangat 445 Mann av ein svensk Styrke paa 1400 Mann i Enningdalen og baketter drog seg attende i god Ro fyr ei stor svensk Yvermagt, kjem endaa den svenske Yveradjutanten Adlersparre og klandrar dei norske Soldatarne: ”Den Orden og Munterhed, som de svenske Soldater viste, gjorde at man kunde ønsket mere Standhaftighed hos Fiendern.” (Aalls ”Erindringer” S. 643). Jamvæl denne Gongen skulde Svensken hava Æra. ”Knekten” klagar paa, at Nordmennerne inkje var so ridderlege som Fransmennerne, og at dei skaut paa einskilde Folk, og i same Blinken segjer ham um Svensken: ”Våra jägare tyckte sig vara i sitt element, ty här kunde de, gämde bakom buskar og stenar, pilla lifvet af sin nästa” og so fortel han um dei ”oartiga åtbörder” av Svensken, som inkje just kann gjeva oss store Tankar um den svenske Riddarskapen. Litet riddarlegt var det og av Svensken aa skjota paa ein open By som Fredrikshall. Litet riddarlegt kunne me tykkja det var og, at Oberst August Anckarsvärd ”efter Befaling” let Kommandanten paa Fredrikssten, Ohme, vita, at um han inkje strakst gav upp Festningi, skulde han verta hengd.                                        
 
 
1 ) Den som hev høyrt Segner fraa Ufreden med Svensken, veit vel kvat denne ”knekten” meinar med ”oartiga ätbörder”. Ingen god Mann i vaare Dagar vilde gilda seg av slikt.